Stegen...

Två veckor kvar...

Tills livet ta en helt ny vändning...på riktigt...

Små detaljer kvar att fixa...

Sen går flyttlasset...

Från honom...

Som jag levt en tredjedel av mitt liv med...

Från det som var en familj...

Till varannan-veckas-livet...

Känslomässig berg-och-dalbana...

 
Vi vill båda få det "klart" nu...

Börja resa oss från kraschen...

Klättra uppåt...

Utan att tappa fotfästet...igen...

Mitt i allt sitter vi ibland...

Och skrattar åt roliga minnen...

Då gör det så ont...

Skär som knivar...

Nästa stund...
Är irritati0nen och verkligheten där igen...

Men tänker som så...

Att alla positiva minnen...bär vi alla - alla i det som en gång var en familj - med oss för alltid...
Det kan ingen ta ifrån oss...

Minnen kan lyfta en...

Och göra ont...
På en och samma gång...

Kommer alltid önska att allt varit annorlunda...

Kan inte komma längre ner i botten nu...

Men väljer att lyfta blicken...

Blicka framåt...

 

Någonstans där framme är min nya framtid...

Stegen...

Uppåt...

Ser den inte helt klart än kan jag villigt erkänna...

Tårarna grumlar blicken...

Men...

Jag ska...

Jag ska ta mig upp igen...