Här och nu..

Allt kan förändras över en natt...över en dag...
Mamma är mycket sämre.  Jag åkte ner i måndags, ett beslut jag är så innerligt tacksam över nu...
Har aldrig sett någon så dålig...

Stand-by

Pratade med mamma igår...och idag...
Ikväll lät hon så mycket tröttare än tidigare...
Har inte fått behålla maten sen i fredags...
Jag ringde sjukhuset för att rådgöra...
De tyckte hon skulle komma in direkt...
Ringde storebror som bor nära mamma och han  åkte dit direkt och körde upp henne...
Nu ligger hon inlagd med dropp och smärtstillande...

Hoppas hon kan hämta lite krafter nu inför alla provtagningar som komma skall denna veckan...

Jag står på stand-by-läge hela tiden...

Beredd att packa väskan och åka direkt...
Om allt håller sig stabilt åker jag ner som planerat på onsdag efter jobbet för att vara med på koloskopin på torsdag...
Om något förändras innan dess åker jag på stört...

Carpe diem...fånga dagen...

Planerar...men har hela tiden en plan B...

Fått undanstökat mycket denna helgen...

Lilltjejens golv är snart på plats...
Lite lister och småfix och sen kan vi beställa sängbotten ställa in allt det andra igen...
I stora tjejens rum är det lite lampor och fina krokar som ska upp...
Och sen ska jag köpa de där fina porslinsknopparna till deras garderober som jag kollat in...
Rensat uteförrådet...slängt kopiösa mängder skräp...

Varit på Östermalma med makens släkt...
En kanonfin dag i en fantastisk miljö...

Dit åker jag gärna igen!
Skönt att komma bort en stund och låtsas att allt är som vanligt...

Allt är som vanligt...men ingenting är sig likt...

Två dagar i rad...som det känns ganska okej när jag vaknar...
Det börjar sjunka in...med vardag...skolstart...dagis...hämtning och lämning...

Roligare på jobbet...

Det börjar lossna...
Bitar som faller på plats...och får mig att se saker från ett annat perspektiv...
Tar mig tid att analysera...innan jag gör...
Inte det att jag inte är noggrann annars...
Men springer ofta och "gör" innan jag tänkt ett steg längre i processen...
Just för att "göra" är det jag är bäst på...och nog tycker är roligast...

Sen sommaren...är allt som vanligt...men ingenting är sig likt...

Motsägelsefullt?

Mmm...
Vet inte...men känns som att jag landat...i att det är okej att skynda långsamt ibland...
Analysera och reflektera...tycka...tänka...
 

Mamma lät trött idag igen...

Magen är inte snäll mot henne...

Funderar mycket på om det syns något på henne nu...

Kan man se?

När min gamla morfar var sjuk...då fick han en annan blick...

Huden antog en annan ton...

Nu nalkas en ny helg...
Får vara tillsammans med familjen igen...
Ett barnkalas även denna helgen...men bara ett ;)

Fixa klart lilltjejens rum...

Blir galen på alla grejer överallt...
Ett under att jag inte exploderat av all röra...

Vardagen blandas med många tankar...

Minnen...

Framtid...

Livsglädje..kontra sorg och rädsla...

Vi är bara människor...

En evighet?

Från att ha pratat med mamma flera ggr varje dag har vi bara hörts en gång igår och en gång idag…och det känns som en evighet…

Båda gångerna möts man av en trött röst…

Man hör…hur trött, matt…grå…rösten känns…

Så annorlunda…

Nu har vi inte setts på två veckor…

Har hon förändrats något under den här tiden…?

Kan man se det man hör i telefon?

Ska ner nästa vecka. Men det känns långt kvar tills dess.

Hur det var en gång...

För första gången på flera veckor kunde jag sova mer än 4 timmar på en natt..,

Det gick bra att lämna barnen idag med. Men jag känner mina barn. Ser att min "stora" tjej- lilla älskade E anstränger sig...för att inte gråta och försöka...kämpar...är så tapper...
Och bredvid står jag...måste släppa taget för att visa att det är okej...
Att allt kommer att gå bra...bara ge det tid...
Fast jag egentligen bara vill ta med mig henne och lillasyster därifrån...

Och ja, jag vet...när jag gått har de båda ganska kul...
Men det är stor omställning för tjejerna att skiljas åt helt när de varit tillsammans i hela sina liv...

Tid, tid...ge det tid...andas...

--------------

På jobbet har det varit en riktigt bra dag idag. Äntligen lite fokus. Folk är omtänksamma...frågar hur det går...
Ena stunden känns det okej att prata om det. Nästa blir jag nästan arg...irriterad och vill bara stänga av. Glömma.

Och nästa stund känns det bara som att jag bara drömt allt...

Kommer hem. Idag hämtade maken. Skönt att slippa stressa. Men att hämta är det bästa jag vet...
Lagar middag...
Och sen är tålamodet slut...

Vännen P ringer...
Lite andrum en stund...
Vilka vänner jag har...
Så tacksam...

Men ack så lättirriterad...på minsta lilla...
Maken nattar och jag går ut en sväng...
Pratar med mamma för första gången idag...
Tidigare i veckan har vi pratat flera ggr varje dag...
Men nu behövde jag andas...
Få vara arg...
Ja...arg!

Mycket tankar på hur det var en gång...minnen...

-------------------------------------------------------------------
Vaknar...tassar ut i köket...mamma sitter på sin stol i hörnet...
Pappa är på jobbet...storebror sover...
Kryper upp i mammas knä...
Hon har den långa mörkbruna plyschmorgonrocken på sig...den med långa ärmar...
Hon sluter mig i sin varma famn...
En doft av anais anais, cigarettrök och dagens första kopp kaffe...blandar sig med doften av morgonvarm hud...
Värme...kärlek...
Andas...bara är...
---------------------------------------------------------------------------------

Tror jag ska prova det nu...

Inte krypa upp i någons knä...

Men tillåta mig själv att andas lite...

En bra dag

Vaknade och var på gott humör idag. Barnen likaså. Lämningen gick galant och det var med ett lättat hjärta jag åkte till jobbet idag.

En bra start på dagen gör det onekligen lättare att fokusera på vardagen och jobbet. Livet stannar ju inte upp...även om det känns så vissa dagar.

Tar vara på dagen och sparar leenden i mitt hjärta för att ta fram när det känns tyngre.

Skolstart och tankar

Idag var det dags för min stora tjej att börja skolan. Undrar vem som var mest pirrig...jag eller hon?
Jobbig lämning...
Men som vanligt när jag kom möttes jag av en glad tjej, balsam för mammahjärtat.

Tar en dag i taget och hoppas att det finaste fina jag har (liksom sin lillasyster förstås), ska hitta sin plats i skolans nya värld...

Varje dag spelas alla gamla minnen upp som en film...

Tänker på min egen skolstart och saker du alltid säger...

 "Mammas lilla docka"...

"Glöm inte..."

Tack och lov...Du är fortfarande här...
Jag som normalt ser positivt på det mesta...

Jag tror inte längre det finns någon utväg...och då har det bara gått en vecka sen vi fick domen...metastaser i levern och lymfkörtlarna...

Hur kan jag ens tänka så? Att du snart inte finns här?

När jag mer än allt annat hoppas just det...
Att allt det här bara är en mardröm...

"Var rädd om dig"...säger du ofta...

Hur då tänker jag? Jag går emot min egen vilja varje dag...lämnar barnen på dagis/fritids...
Ständigt detta dåliga samvete...känslan av otillräcklighet...

Mot dig, mina barn...familjen, vännerna...mot alla de jag älskar...

vet de verkligen hur mycket de betyder?

Även när jag går sönder...är arg, ledsen...och inte orkar säga, göra allt det där jag borde?

Är hopplöst trött på dagen...och när kvällen kommer är det som om alla spår av trötthet är borta...

Då väller tankar och känslor fram...utan begränsningar... utan nåd...

Men mitt i allt ligger skrattet ändå nära...
För jag har tur...jag har världens finaste familj, vänner och kollegor...
Som mitt i allt det mörka...
Lyfter mig...om så bara för en liten stund...
Och det är det som gör att jag orkar...som gör att jag kan sova om inte länge så i alla fall en stund...

Väntan på vad?

Mamma ska till onkologen den 7/9 kl. Då åker jag ner dagen innan så jag kan vara med. Tiden här emellan ska man ta fler prover...när nu kirurgen hör av sig...magnetröntgen och koloskopi etc...

Kort stubin...dåligt tålamod....

Barnen...vad ska jag säga till dem...
Hur ska man kunna förklara ngt man inte själv kan greppa...
Idag sa de att "jag vill också vara död när Cassie är död"...mammas hund som dog i cancer...

Hur ska de då ta det när vi berättar om mamma (deras mormor)?

Solig morgon

Somnade sent igår...men när jag slog upp ögonen kändes det rätt okej ändå. Sol ute...blå himmel och fullbokad agenda.

Har precis varit iväg på dagens första kalas. Nu ska vi strax cykla iväg till det andra och två timmar efter det bär det av till det tredje och sista. Tror alla vi tjejer komma somna gott ikväll ;)

Helgbestyr

Tar sovmorgon. Barnen vill äta vid Tv'n. Kämpar inte emot. Äter och läser morgontidningen i lugn och ro...

Efter frukosten tar vi bussen till närliggande köpcentrumet för inhandling av höstens förnödenheter. Skor, kläder, presenter till alla kalas i augusti-september.

Utan att överdriva...

Barnen är lika fantastiska som vanligt...

Att ha med dem i en affär när man är ensam är i regel enklare än om vi alla åker...magiskt...
Hittar det vi ska ha och åker hem...besöket tar max 1,5 timme...

Lunchen blir en salig blandning men alla är belåtna.

Sen blir det röjande och småfix mest hela dagen. Gör pizzadeg på kvällen, lilla blandar ihop degen med lite assistans från mig och jag  förbereder alla ingredienser...sen får tjejerna fri lejd att fixa pizzor till oss tre. Blir kalas. Inget spill ens på golvet....vad det kan förändras på bara en sommar...

Älskade ungar...

Mitt tålamod är mindre än vanligt...
Blir irriterad för ingenting...
Mycket kramar...mycket kärlek...
Tror de fattar mer än jag tror...
Men vill inte säga något till dem före vi pratat med onkologen...då vi förhoppningsvis vet mer om behandling...vad man tror...

Pratar med mamma...hon har mer ont idag...

Är det så här det ska vara nu?
Hoppas man kan hitta ett sätt att lindra smärtan...

När allt förändras

Dagarna fram tills nu kantas av sömnlösa nätter...
Pratar med mamma på förmiddagen efter att ha varit i Nynäshamn...
Lång restid dit och tillbaka till kontoret...leder till många tunga tankar....och tårarna faller...

Finner en vacker vacker ängel i en affär jag går förbi...
Den ser på mig...hur kan man motstå den då...
En skyddängel...

Tiden fram till nu kan beskrivas med så många ord...lång väntan...ovisshet...rädsla...sorg...förtvivlan...hjälplöshet...

Hur långt tid får vi tillsammans? Kommer de kunna göra ngt alls?

Vem ska jag ringa sen på vägen från jobbet? Vem vill lyssna på vilka roliga saker barnen sagt och gjort och skratta tillsammans med mig nu?

Utanför cancerbubblan fortsätter livet...

Där de andra säger..."vad stark du är"...
Ser de inte?

Att... Hjärtat värker...magen värker...

Hur ska man vara ett bra stöd när man bara vill skrika rätt ut?

När man går sönder...bit för bit...i vetskapen om att ngt äter upp ens mamma inifrån och för varje bit den tar...tas en bit ifrån mig...från oss alla runtomkring...