3 veckor...

Idag är det tre veckor sen du lämnade oss...
Eller...som vi sa...
Tre veckor sedan vi lät dig gå...

Undrar så hur du har det där i änglahimlen...
Jag och barnen pratar ofta om dig...
Ja, det gör vi alla...

På väg till dagis och skolan ser vi ibland några duvor...
De är bara där på morgonen...aldrig på eftermiddagen...
E och A säger "hej mormor"...och säger till de andra fåglarna att vara rädd om dig...

På fredag är det begravning...
Ber om styrka för den dagen...

Ork...

Orken är inte vad den borde.
Följde med T till Ikea idag.
När jag kom hem kändes det som jag sprungit maraton...

Imorgon har jag bokat in thaimassage. Fick det i födelsedagspresent av M, J & K.
Ser fram emot att få lossa på en massa spänningar här och där...

Kämpar på med sömnen...att försöka sova...

Väntan på ett tecken...

Telefonen ringde när vi satt och åt lunch...
Jag sprang och svarade...
Nu...nu är det nog mamma som ringer...
Hann jag tänka...innan jag hann fram...

När jag insåg att nej...
Du är ju på en lång...alltför lång resa...

Du lovade att paxa de bästa solstolarna åt oss...
Men...
Du glömde lova att skicka ett kort då och då..
Så vi...som är kvar...
Får veta hur du har det där borta...

Snart två veckor nu...
Så lång tid har det aldrig gått utan att vi har pratat du och jag...

Har så mycket att berätta...

Hör du mig?

Igår kunde vi flytta in A's grejer i hennes rum igen...
M har slitit så och gjort det så fint.

Imorgon kommer sängbotten...
Lilla A ska få en stor säng...

Idag var vi och beställde ett nytt kylskåp...
Det hade du gillat...
Plats för mycket..
Ordning och reda...

Tänker på när du var första dagen på sjukhuset och du ville att vi skulle hämta saker i din lägenhet...
Du sa;

"Det är lite stökigt...jag hann inte städa..."

När vi kommer dit är allt i ordning...förutom en obäddad säng...
I alla skåp...står allt prydligt...

Stökigt?
Nej...

Bara i allas inre...

Tomhet...

Tomheten...
Den biter sig fast...

Igår var jag i stan med C...

Vi sågs efter en lång tid...
Trots att hon är min bästa bästa C...
Var jag lite rädd att ses...

Det känns som...om...

Jag är annorlunda nu...

Vi pratar...

Jag försöker lyssna...
Men är så trött...
Så trött...

Märker hur tankarna glider iväg...

Disträ...
Svårt att koncentrera mig...

Fortfarande svårt att somna...

När jag lägger huvudet på kudden...
Då kommer tankarna...
Huvudet snurrar...
Surrar...

Inser att jag nog är rädd för att somna...

För...
Då drömmer jag...

Om mamma...

Hela tiden...

Och när jag vaknar...

Då är hon inte där...

Bara tomheten...

Som gnager...
Gröper ur mitt inre...

Lämnar ett sår...

Svider...

Dag för dag...

Måndagen den 29/8 2011

Sömnlös natt...
Ringt flera ggr till sjukhuset för att kolla hur mamma mår...

Natten var svår för henne...

Oavbrutet kräkande på tom mage...och smärta...denna hemska smärta...

Åker till jobbet...

Möte chefen och kollegorna direkt när jag kommer...
Och som vanligt...läser de av mig...ser...att något inte är som det ska...
De säger bara "ÅK!"...

Jag går in på mitt rum...

Ringer maken...kollar av logistiken...
Roddar bland mail och kollar av med kollegor om backup...
bokar flyg...

Åker hem...packar väskan...

Ringer mina älskade små tjejer och berättar att jag måste åka till mormor på sjukhuset i Borås men att vi ses till helgen...
Ringer sjukhuset och ber dem tala om för mamma att jag är på väg...

Taxi till flyget...med Stockholms långsammaste taxichaufför...

Eller är det bara jag som är stressad och vill komma iväg snabbt?

Kliver på flyget...

Träffar på en jobbleverantör...
En sympatisk person...som gör att resan går snabbt och blir riktigt trevlig...

Landar i Göteborg och får vänta nästan 2 timmar på flygbussen...

Passar på att ringa moster och berätta att mamma är inlagd.
Ringer sjukhuset och ber dem tala om för mamma att jag blir lite sen men att jag är på väg...

Drar min snabbt packade tunga väska längs Borås gator...

Uppför, uppför...mot sjukhuset...
In genom snurrdörrarna...
Läser på skyltar...
Går och går...
Fram till hissen...

Upp till E61...

Sjukhuslukten...slår mot mig när jag kommer in på avdelningen...
Rum 12...

Mamma...

Äntligen...äntligen är jag nära dig...
Kramas länge...
 
Sen följer timmar av mammas kamp...kräkningar och försök med att få bukt på illamåendet och smärtorna...
Pratar med sköterskorna...
Har aldrig sett någon må så dåligt...

Att se den man älskar lida...får mig att trasas sönder invärtes...

Hittar sjukhustets andaktsrum...

De har en bok med texter där...en för varje dag...
Läser...
Sitter...
Andas...

Moster kommer förbi...

Skönt att få kramas och dela tankarna...

Storebror kommer förbi och hämtar upp mig på kvällen...

Sitter uppe länge och pratar...

Ringer sjukhuset innan jag går och försöker sova...

Ingen ljusning än...

Tisdag 30/8-2011

Åker med storebror tidigt på morgonen in till sjukhuset...

Även denna dag är timmar av kämpande för mamma...
På eftermiddagen lyckas man dock stävja det värsta illamåendet och smärtan...och på kvällen kan vi kramas och prata lite mer...

Tar mig ut på stan någon timma för att få en stunds andrum...

Onsdag 31/8

Känns som mamma är som vanligt idag...

Pratar med läkaren efter ronden...och hon säger att det är "lite falsk marknadsföring"...
Speedad av kortisonet gör att hon uppfattas som piggare...

På eftermiddagen sover hon mycket igen...

Mamma säger...vad blanka ni är i ögonen...

Storebror och jag känner att vi måste prata med mamma...

Hur mycket vet hon själv?

Mer än vi trodde...

Vi pratar om döden...

Om mammas liv...

Lättade över att få prata...

Men...smärtsamt...att prata om det ofrånkomliga...

Torsdag 1/9

September...

Trött, trött mamma...orolig för koloskopiundersökningen som skall genomföras under morgondagen...
Laxeras och får lugnande och mycket morfin...

Vänner kommer på besök....

Mamma kämpar på.... 

Fredag 2/9

Dagen mamma fasat inför...

Koloskopiundersökningen...

Fått lugnande under natten...och mer smärtstillande...

Jag följer med på undersökningen...

Kramar, pratar, tröstar...ber om mer lugnande och smärtstillande...

Hon klarar undersökningen...

Vi pustar ut...

Hon får näringsdropp...

Framåt eftermiddagen kan jag ta med henne i rullstol ner till caféet...

Vi delar på en morotskaka och mamma njuter av att få äta...
Blundar...och somnar emellan varje tugga...
Vi kramas...sitter nära, nära...kind mot kind...och bara är...
bara hon och jag...

På kvällen kommer äntligen lillebror...

Fina, fina älskade lillebror...

Tillsammans åker vi hem till storebror...äter lite middag...

Sen åker jag med lillebror tillbaka till sjukhuset...

Han ska sova där på natten...och kör hem mig sent...

Moster och mamma sitter ute länge på balkongen där mamma tjuvröker...

Efter mamma gått bort får vi veta att hon denna vackra höstkväll ringde runt till folk...som att hon visste att det snart vad dags...att gå...

M och småtjejerna kommer ner sent på kvällen till Borås. Trötta och ledsna småtjejer som somnar snabbt efter mycket gos..

Lördag 3/9

På storebrors fantastiska initiativ ordnar vi med en grillfest för mamma på sjukhuset. Den fantastiska personalen kokar kaffe och plockar fram linnedukar och finservis. Vi barn tar med mat
och tårta och dukar och fixar...

Mamma håller hov för sina nära och kära...

Kostar till och med på sig några danssteg med droppställningen vi gemensamt döpt till Beda...

På kvällen är hon trött så trött...

Vi lyssnar till varje andetag...

Söndagen den 4/9

Mamma sover...och sover...

Gårdagen tog ut sin rätt...

Pratar med läkaren under eftermiddagen...

I början på veckan pratade man om veckor...
Nu pratar man om timmar...dagar...

Tillsammans tar vi tre syskon det svåra beslutet att ta bort mammas näringsdropp på natten...

Moster, lillebror, storebror, morbror...många besök...

Sen går alla...utom jag...

Kl. 23.40 sitter jag ensam inne hos mamma...lyssnar på varje andetag...smeker hennes lena kind...

Pussar, kramar...och då tas droppet bort...
Jag tänker...att jag borde resa mig upp...
Skrika...som i en film...
Nej!, Nej! Nej!

Det enda jag gör...är att sitta tyst...

Andas...medans tårarna faller...
Hjärtat slits sönder...

Du ligger där...

Och dör ifrån oss nu...
Bit för bit...
Medan himlen utanför...
Tyngs...av regntunga skyar...
Och inget...inget kan vi göra...
Bara vänta...
Finnas...

Måndagen den 5/9

Varje andetag är tungt...

Tung inandning...som liksom stannar upp ett slag...innan du andas ut...

För varje andetag...

Stannar alla i rummet upp...

Rädda blickar...

Oro...

På bara ett par timmar har du förändrats så mycket...

Benen är kalla...
Ansiktet sjunker ihop...slätas ut...
Näsan smalnar...

Fler bekanta kommer förbi...

Kramas...
Pratar...
Finns...

Timmarna går...

Rosslande andning...
Sköterskorna kommer med medicin regelbundet...

Regnet smattrar mot rutorna...

Sköterskorna frågar om vi vill ha ett större rum när vi är så många...

Nej...nej...säger jag...
Vi vill vara nära...
Nära mamma....
Nära varandra...

Till slut är det bara lillebror, storebror, moster och jag och B kvar...

Timme efter timme...

Mer smärtstillande...
Kramar...
Småprat...

Vi turas om att gå ut...

Hämta luft och något att dricka...
Äta...fast man knappt får i sig något...

Klockan är runt 23...

I mitt huvud säger en röst;

"Men du!...

Här sitter du och de dina och säger till din mamma...vad duktig du är...vad du kämpar"...
Klart hon inte släpper taget...ni måste be henne att gå"...

Konverserar en lång stund inne i mitt huvud...hur ber man den man älskar att gå?

Men något säger mig att jag måste säga detta till min bröder...

Vi går ut...och jag säger vad jag hört inne i huvudet...

Tillsammans går vi sen in till mamma...

Säger...

"Mamma...du behöver inte kämpa mer nu...

Vi släpper dig nu...
Fönstret är öppet så du kan flyga iväg...
Paxa de finaste solstolarna tills vi kommer...
Hälsa Cassie...och alla andra däruppe...
Vi ses igen..
Vi älskar dig..."

Vi spelar hennes favoritmusik...och ser hur hon slappnar av mer och mer...och svagt trycker våra händer..

Sittandes vid hennes sida märker man hur hennes kropp förändras mer och mer...

Blå naglar...

Jag, moster och lillebror och B går ut i sällskapsrummet en stund...

Storebror kommer springande...

Det är dags nu...

Hon ska gå...

Vi springer...springer...

Möts av hennes uppspärrade klara vackra ögon...
Hon väntade tills vi alla var i rummet...
Sen tar hon de sista andetagen med oss alla vid sin sida...

6 september kl 00.05 somnar hon in...

Vi spelar återigen hennes favoritmusik...

Gråter...gråter...skakar...
Tiden står still...
 

Går ut...

Sköterskorna tar hand om henne...

När vi går in igen är rummet annorlunda...

Kallt...
Tomt...
Det ligger någon där i sängen...
Med knäppta händer...

Mamma...

Men hon är inte där...

Fönstret är fortfarande öppet...
Tittar ut...
Molnen är på väg bort...
Säger hej då till kroppen där i sängen...

Går ut på balkongen...

Himlen lyser röd...
Står länge och andas...

När vi lämnar sjukhuset den natten...

Är himlen stjärnklar...
Luften är kall...

Någonstans därute...svävar mamma...på väg någon annanstans...

Kvar står vi syskon...

De tre musketörerna...

Mamma...hör du mig?

Jag besökte en läkare igår...
Hon sjukskrev mig...
På pappret till Försäkringskassan står det...akut sorgereaktion...

Lite mer än en vecka har gått...
En evighet...
Vet inte hur många gånger jag lyft luren för att ringa...
Och berätta för dig...
Om allt som hänt den senaste tiden...
Hur ofattbart svårt det är att förstå och att ta till sig...

Jag saknar dig så jag går sönder...
Det gör så ont...

Att aldrig mer få höra din röst...
Att aldrig mer få krama dig...
Aldrig mer få höra ditt skratt...

Igår var det 5-årskontroll för A...
Hon växer så det knakar...111 cm nu...
Lilltjejen är inte så liten längre...
Men alldeles för liten för att inte ha sin mormor kvar...

Ikväll frågade hon;

"Mamma, kommer vi få en ny mormor nu?"
"Nej, svarade jag...ingen kan ersätta mormor..."
"Men mamma...man kan väl inte vara utan en mormor heller?"

E...hon trivs fint i skolan nu...
Stora lilla E...
Hon säger att hon visste hur det skulle gå...
Vi pratar mycket...fäller en tår...
Kloka, kloka E...

Lyssnar på "Visa vid vindens ängar"...
Mamma...den du lärde mig som liten...minns du?
En visa jag och barnen sjungit tillsammans sen de var riktigt små...

Imorgon är det fredag här på jorden...
Fredagsmys...
Fina, fina svärmor, M's syster och bror med fru och barnens fina kusiner kommer förbi...
Jag har visst fyllt år...
Blev så fint firad av storebror med familj, lillebror och moster med familj förra helgen...
Kom på mig själv att leta efter dig bland de andra i soffan...

Det går inte in...

Igår fick jag en fantastisk bukett av en leverantör på jobbet...
Idag låg det en ängel i brevlådan...

Så många tårar...från folk som aldrig mött dig...
Så många kramar...
Så mycket omtanke...

Men det går inte in...

Godnatt mamma...
Nu ska jag försöka sova...
Kramar din kudde..ser du det?

Din Linda

Ödets karavan...

"Likt ett blomblad för vinden, färdas jag på livets våg...

En färd som är ömsom hög, ömsom låg...

Ibland är det stiltje, ibland orkan...

Jag är en i ledet i ödets karavan..."

Skrevs av mig den 8/8-1997

Årstiderna

Jag blundar och hör regnet falla...
Droppar...
Vackra, våta, kalla...
Vandrar på en ödslig strand...
Ingen båt i hamn...
Piskande vind...
En kvarglömd boll...
Ett trasigt parasoll...
Sommaren...
Vart tog den vägen?
Hösten kom fort...
Regnet drar bort...
Solen letar sig emellan molnen...
Vinden mojnar...
Går hemåt...
Träden i parken ser ut att le i sina färgglada skrudar...
Från lekparken hörs glädjefyllda ljud...
Stressade kvinnor och män...
Alla på väg någonstans...
Vart?
Hem?
Hösten gör konstiga saker med människan...
Livet går...
Dagar och månader blir år...
Hösten blir till vinter och vår...
Alla förändras...
Årstiderna består...

Varför?

Minns att jag var en 4 år kanske...frågade...vilka är det på bilden mamma?

"Det är du och jag"...

Bilden säger så mycket...

Dina ögon...

Kärleken...

Min nöjda min...

Varje dag spelas gamla minnen upp som en film...

Saker du alltid sa...

 "Mammas lilla docka"...

"Glöm inte..."

Jag går sönder...slits i tusen bitar...

Av saknad...

Av längtan...

Varför?

Jag kan inte förstå,
att jag aldrig får se dig igen.

Lång dag

Valt den vackraste kistan...
Varit i mammas lägenhet...
Stått länge och luktat på mammas kläder...
Hur länge sitter doften av den man älskar kvar?

Vindarna viskar ditt namn

Timme efter timme...dag för dag...

Satt vi där...och lyssnade till dina tunga andetag...

Till slut fick vi be dig släppa taget...vi fick be dig att gå...
Säga...att vi finns kvar här och vi vet att du har kämpat så...

Vi samlades omkring dig...såg dit hjärta sluta så...
Mamma glöm aldrig att vi älskar dig så...

Natten till tisdagen den 6/9-2011 kl. 00.05 somnade mamma in...