En pusselbit...

Så blev det äntligen fredag igen!
Fina fina Moster M och fina fina kusin E kom!

Som om vi aldrig skiljts åt...
Som om vi alltid varit så här nära...

Som en av de där pusselbitarna man letat efter...
I helgen föll ytterligare en bit på plats...

Så mycket skratt...
Så mycket minnen...
Så mycket kärlek...

I en annan del av vårt avlånga land...
Samlade världens bästa bröder och brorsöner...

Pusselbitar...
Av kärlek...

Spridda...
Över landet...

Alldeles för långt ifrån varandra...

Men i hjärtat..
Alltid nära...

För alltid nära...

-------

Mamma...
Såg du oss?
Hörde du skratten?
Kände du värmen?
Kärleken?

På julmarknaden...
Var det du?
Där på taket?
Som vakade över oss?

--------

Ikväll gör det ont...
Trasig...
Av längtan...
Av saknad...

Efter dig...
Efter alla nära och kära...

Som bor...alldeles för långt bort...

Att älska...
Är svårt...
Gör ont...

Fragment...

Veckorna rusar fram...
Försöker stanna upp ibland...
Andas...
Vara här och nu...

Lägga orden rätt i min mun...
Lyssna...
Känna...
Finnas...
Där...
För de jag älskar...

För allt och alla...

Ofta hör jag...
En röst i mitt huvud...
Din...

Alltid din...

Snart tre månader...
Utan att kunna ringa...
Få dela...
Allt det här..
Som händer...
Hela tiden runt omkring...mig...

Det har rusat på så fort ett tag nu...
Sen din urnsättning...
Har dykt in i det...
För att slippa känna...
Tänka...

Och sen plötsligt...
Stannar det av för en sekund...

Och det blir...
Som en spark...
Rätt i magen...
Hårt...
Skoningslöst...

Tålamodet...
Tryter igen...
Orken...
Sinar...

På ytan...
Ler munnen...
Hjärtat gråter...

Hade egendag med M i lördags...
I vimlet på stan...
Hajar jag till...
Tappar andan...
Hjärtat slår fortare...

Där!
Där är ju...
Du...?

Nej...

En doft...
En siluett...
En rörelse...

Fragment...
Av det som var du...

Dyker upp...
Ibland...
När jag minst anar det...

Tecken...
Små små tecken...

Minns du?
När du låg där...
I det där rummet?
I den där sängen...?

Att jag frågade...

- Mamma...
- Ja min docka...
- Om du kan...lovar du att ge mig...oss små tecken ibland?
- Ja min älskade lilla docka...om jag kan...

Fragment...
Små, små...
Oväntade kommentarer...från älskade små E och A...

Saker de inte kan veta...eller aldrig skulle sagt eller kommenterat förut...

Allt är vad vi väljer att se...

Samtalet från den där vännen jag inte talat med på länge...

Farmor...och tankarna vi delar...utan att säga det högt...
Saker man bara vet...
Men inte vill veta...eller känna...

Fragment...

Ett pussel...
Med oändligt antal med bitar...

Minnen och batterier

Tog en lång härlig sovmorgon idag.
Inga måsten inplanerade på hela helgen.
Bara sånt som vi verkligen VILL göra.

Maken och A åkte på det utlovade Cosmonovabesöket.
Det som man får åka på med bara pappa när man blivit stor och fyllt 5.

E och jag hyrde film. Lejonkungen.
Många år sen jag såg den sist.

Då såg jag den med mamma och lillebror.
Många minnen.  Fällde några tårar.
Men mest myste jag.

Hann med en tupplur på eftermiddagen också.
Totalt dränerad på energi efter veckan.

När maken och A kom hem vankades det middag och sen drog vi igång lussekattbaket för första gången i år. Brukar bli minst två! Och igår satte jag en pepparkaksdeg, så imorgon vankas det pepparkaksbak efter frukost. Då har degen mognat.

I veckan kom storebror äntligen hem efter två veckors välförtjänt semester.
Man vänjer sig fort vid att höras ofta. Att ses mer...
Därför blir saknaden också så stor när vi inte ses.

Lillebror ringde  på eftermiddagen igår...till en stressad lite disträ storasyster.
Men blir alltid lika varm i hjärtat när han ringer.
Få höra helgplanerna...och den kärleksfulla rösten.

Längtar till nyår då ses vi igen!

Nästa helg är det Första Advent och då blir det den traditionella hotellhelgen för mig och maken.
Och barnen får mysa med världens bästa farmor och farfar.
I år sluter världens finaste C med make upp för gemensam middag på kvällen.

Man behöver inte åka långt för att komma bort ett tag.

Helgen därefetr kommer moster och kusin upp.
Mys, mys, mys alla helger framöver fram till jul.

Golvläggning och målning lägger vi på is till januari trorjag. Nu ska batterierna laddas.

Varm i hjärtat. Tacksam för alla fina jag har omkring mig.

Och mamma...dig bär jag med mig...hela tiden i mitt hjärta...
Pratar med dig...
Frågar dig om råd...
Som alltid...

Tacksam för att vi fick ha dig så länge som vi fick...

Tid avgör inte hur stort avtryck en människa gör...

Nästa tråd..

Mars 1998...
Flyttlasset går...
Bort...
Till den stora staden...

Som jag drömt om...

Sen jag var 6 år...
Då...
Bestämde jag mig...
Att där...där ska jag bo när jag blir "stor"...

Nu har jag bott här i snart 13 år...

När jag varit borta långt eller bara en kort bit bort...

När jag närmar mig staden...
Broarna...
Husen...
Siluetterna i sommarljuset...
På morgonen innan alla vaknat...
När månen lyser över fjärden...

Då är jag hemma...

Men ändå...

Rotlös...

Men...

Vad är rötter?
Huset där du bodde som liten?
Din farmor?
Syskonen?

Jag vet inte...

Kanske allt som gjort dig till den du är idag?

Varje liten tråd...

Väver en bild...
Av dig...

Alla mina "trådar"...

I olika färger...
Väver en bild...
Av mig...

Ser "väven" i spegeln...

Den är inte klar...

Vilken färg bär nästa tråd?

De tre musketörerna...

Tog ledigt på fredagen för att flyga ner till Landvetter...

Precis som den där måndagen då jag flög ner för att vara med mamma på sjukhuset...

Mötte jag en jobbkontakt på flyget...
Då innan vi riktigt förstod hur illa det faktiskt var...
Trevligt att ses...
Men rös samtidigt...
Vad är oddsen att ses igen i samband med en resa förknippad med mamma?

Resan gick bra...

Landade och satte mig och väntade på storebror och lillebror...
Tre långa veckor sen vi sågs sist...
Kramades länge...

Som alltid...går luften ur och jag slappnar av...

Äter lunch på flygplatsen...
Skrattar och njuter av M's & A's glada upptåg...

Går till bilen...

Där i bilen är kartongen...
Kartongen med mammas urna...
Sätter den bredvid mig i baksätet...
Lägger min arm omkring den...
Som för att få hålla om...en sista gång...
Känns...makabert...och självklart på samma gång...

Åker, åker och åker...

Börjar skymta havet...
Tårarna kommer...

Bilfärja...

Mamma...snart...snart är vi framme...

Checkar in på hotellet...

Vi får en fin svit...
Kartongen med urnan står där i rummet...

På kvällen går vi syskon ut och äter en fantastisk middag...

Skålar för livet och för mamma...
Hon som gav oss den vackraste gåvan av alla...
Livet...

På lördagen äter vi frukost i den lilla matsalen...

I en sekelskiftesvilla...
Vid havet...

Mulet...

Småkallt...
Blåsigt...

Hämtar blommorna vi beställt...

Kvinnan som svarade när jag ringde och beställde dem...
Tittar...
På det där...
Medlidsamma sättet...
Med värme och omtanke...
Så äkta...
Förstår att du gillade den här platsen mamma...

Går in i en butik...

Letar länge...
Efter den perfekta presenten till mina fina tjejer...
Och plötsligt...
Där...
Varsin vacker liten säl...

Klockan 14.00 kommer båten vi bokat...

Påpälsade trotsar vi vind och vågor...
Åker ut...
Stannar...

Det är dags...

För det slutgiltiga avskedet...

De tre musketörerna har fullföljt sitt löfte...

Nu är du fri...

Fri på riktigt...

Spelar Thomas di Levas låt "Välkommen hem"...

Den du älskade...
Och önskade...

Molnen skingras för en kort stund...

En strimma ljus...
En ensam mås flyger över båten...
Och försvinner...

Båtföraren tar en bild av oss tre...

På vägen tillbaka säger han;

"Ser ni sälen? Det är inte vanligt så här långt in i fjorden..."

Vi ser den...

 
Farväl mamma...
Vi älskar dig...

Tandlös...

Min tand är lös...min tand är löööös...

Mamma, minns du hur du alltid sjöng den för oss när vi var små och var på väg att tappa våra tänder?

Ikväll hände det!
Såg du?
Hörde du hur världens underbaraste lilla E låg i vårt sovrum och pratade med dig?
Såg du när hon gick ut på trappan med tanden i glaset och visade upp den mot himlen och flinade med sin fina lilla glugg?

"Mormor ser du?" frågade hon...

Sen låg hon spänt och väntade på att Pappa M skulle komma hem så att hon fick visa även honom...

A fick magsjuka inatt...
Lilla söta A...
Typiskt just när jag ska iväg...

Men...
Imorgon åker jag ändå...
M är ju hemma så det går fint...
Även om mammahjärtat värker...
Imorgon får jag krama på Mathias och Andreas igen...
Äntligen...
Två veckor sen sist...
Känns som en evighet...

På lördag är det dags...
Då tar vi båten...
Med din urna...
Till havs...

Då...
Samlas vi tre musketörer...
För att ära och minnas den fjärde...
Dig...

Och som vi minns!
Jag pratar med dig varje dag...
Hör du det?

Ser du mig när jag går ut på trappan varje kväll...
Och ser upp mot himlen och säger godnatt mamma...
Glöm inte...

Jag glömmer aldrig...
Aldrig någonsin...

Hör ofta din röst inne i mitt huvud...

Jag kan inte krama dig...
Inte se dig...

Men...
Du bor för alltid i mitt hjärta...

För alltid....

Älskad...

Saknad...

Skrapar man på ytan...

...vad hittar man där inunder då?

---------

Var hos kuratorn i torsdags...
Pratade om det jag drömt...
Att det på något sätt...
Känns som att den där hemska andnöden gett med sig...
Vi kommer träffas en gång till för uppföljning efter mammas urnsättning...

---------------------------

Vet inte hur det kommer kännas då..
Men just nu känns det som att då...
När mammas sista önskan...
Om att få komma till havet...
När den är uppfylld...

Då...
Då har vi fullföljt vårt löfte...vårt uppdrag...

Mamma...
Är det då?
Är det då...vi inser att du är borta?
För alltid...

-----------------------

Det har varit en ganska bra vecka...
Vissa stunder har allt känts som vanligt igen...


Folk frågar...
Hur det är...
Och när dagarna var så bra som denna veckan...
Svarar jag...som det är...
Att det varit en ganska okej dag...

Men...

Skrapar man på ytan...
...vad hittar man där inunder då?

----------

Livet går vidare...
Oavsett vad...

Bubblan spricker...

Men...
Ersätts av en ny...

Fortfarande skör...
Trasig...
Som ett ständigt svidande skrubbsår...

------------------------

Längtar...
Saknar...
Precis lika mycket...

Men...
Tvingar mig själv att greppa...
Det där halmstrået...
För att stanna kvar över ytan...

Rationell...
Stark...

Ja...
På ytan...

Men...

Ser de inte?

Att... Hjärtat värker...magen värker...
Syns det inte utanpå?
Att jag går sönder?
Vill skrika rätt ut...

Måste orka...
Måste orka...

Men...
Kort stubin...dåligt tålamod....

Saknar dig mamma och tänker på när jag var liten...

"Vaknar...tassar ut i köket...du sitter på stolen i hörnet...
Kryper upp i ditt knä...
Du har den långa mörkbruna plyschmorgonrocken på dig...den med långa ärmar...
Du sluter mig i din alltid så varma famn...

En doft av anais anais, cigarettrök och dagens första kopp kaffe...blandar sig med doften av morgonvarm hud...

Värme...kärlek...

Andas...bara är...
----------------------------------

Jag kan inte förstå...
Att jag aldrig får se dig igen....

Syskonkärlek utan gräns...

Mamma...
Sen du lämnade oss får jag allt oftare höra...
Att det vi syskon har...
Det är något unikt...

Tittar tillbaka bland de dikter jag skrev för många många år sen...
När du fortfarande fanns här...

Den första skrev jag till lillebror A...
Han var så efterlängtad...
Så fin...

Den andra skrev jag till storebror M...
Han som alltid funnits där...
Allas vår klippa...

-----------

Lillebror (skriven 8/5-1993)

Två små smutsiga händer...
Ett smutsigt litet ansikte...
Två glada och livfulla busiga blå ögon möter mig när jag kommer hem från skolan...
En hjärtlig och menande kram får jag i dörren...
Den lilla leende munnen pratar entusiastiskt medans jag tar av mig ytterkläderna...
Dagen bästa stund är kommen;
Jag är hemma och kan gosa med lillebror en stund!

----------------------------------------------

Min kärlek, stolthet och glädje över dig lillebror är lika stark idag! Du är en gåva, glöm aldrig det!

--------------------------------

Till storebror (skrevs 21/6-1996)

Minns du kojan vid komposten?
Minns du de gamla cyklarna med rosten?
Minns du påsksmällarna och de ljuva barndoms sommarkvällarna?
Minns du den hemmagjorda plogen och alla kojorna vi byggde i skogen?
Minns du kånkandet av kuddar, täcken och sängar?
Minns du vår barndoms härligt doftande sommarängar?
Minns du skratten, gråten och förlåten?

Du och jag har levt hela vårt liv ihop...
Barndomen ligger bakom oss...
Vi ska skapa oss våra egna liv nu...

Dagen vi skiljs åt för att söka lyckan på egen hand...
Kommer kännas som att klippa av ett livslångt band...
Men du ska veta...
Att om du blundar och sträcker ut din hand...
Kommer jag alltid finnas där för dig...
Precis som du alltid, under alla år funnits där, för att stötta och uppmuntra mig...
Älskade storebror!
Om du visste hur mycket jag älskar dig!

----------------------------------------------

Storebror...behöver inte säga mer...

Brodyren på ett lakan...

Följer med fingrarna längs brodyren på lakanet...

Det doftar mamma...
Mammas tvättmedel...

Brodyren bildar ett mönster...

Små blommor...blad...
Som leder fram...
Till ett hjärta...

Varsamt broderat...

För hand...
En gång för längesen...
Av vem?

Saker...

Runt omkring mig...
Alla med en egen historia...

Dofter...

Minnen...

Minnet av hur det kändes när jag varsamt klappade din kind...

En sista gång...

Len som sammet...

Slät...
Avslappnad...

Vacker...

-------

"Mamma...änglarna gråter...sa E & A häromdagen när det regnade..."

De pratar mycket om dig...

Ikväll regnar det igen...

Jag hoppas att du inte gråter mamma...
Att du mår bra och är lycklig nu...

Ja...jag vet...

Jag gråter också...
För...du fattas mig...

Drömde om dig häromnatten...

Du höll om mig...
Höll fast mig...

Jag kunde inte komma loss...

Kunde inte andas...

Var det så det var för dig?

Innan du släppte taget?

Då när du andades så tungt så tungt...

När varje andetag var en kamp...

Vaknade...

Rädd...
Andfådd...
Hjärtklappning...

Sakta...sakta försökte jag lugna mig...

Bredvid låg mina skatter...

Andades lugnt...
Lät mig vaggas till sömns av deras andetag...

--------------------

Läste kärleksboken som godnattsaga med mina älskade små tjejer ikväll...

På sista sidan var det en massa brustna hjärtan...

 "Där är ditt mamma sa de och pekade på ett trasigt hjärta..."

De förstår...

Trots sin litenhet...
Så mycket kloka tankar...

Änglar...

Idag när jag och tjejerna kom hem tittade finaste, varma underbara E förbi...bara sådär...

"Jag ska inte störa sa hon"...

Ingen...ingen av mina vänner kan någonsin störa...
Fina fina E!

Med sig hade hon en magnet där det stod "själar lämnar aldrig"...och en ängel i luffarslöjd med ett kristallhjärta i mitten och sen ett halsband med en Rosenkvarts (en sten formad som ett hjärta) till mig...

På en lapp stod det;

"Rosenkvarts helar känslomässig smärta och sorg samt stärker tillit och spontanitet".

Jag blev mållös...ännu mer när hon gav sin förklaring till varför jag fick dessa vackra gåvor...men den ofattbara vackra ordalydelsen bevarar jag för alltid i mitt hjärta...
För de orden är bara mina...

Änglar...de finns...
Det är jag övertygad om...

----

Mamma är det du som ger mig tecken så här?
Är det du som sänder små skyddande varma skyddsänglar som bär mig?

...Denna låten får mig att tänka på dig...
Uno Svenningssons "Farväl..."

"Var finns du nu min älskade vän?
Ditt skratt dina ögon ditt ljus.
Var finns du nu?
Sorgen skymmer min blick,
men jag kan se dig överallt där jag går.

refrain:
Farväl, älskade vän.
Farväl, kanske vi möts nån gång igen.

Var finns du nu?
Jag kan inte förstå,
att jag aldrig får se dig igen.
Men i mina minnen där finns du,
jag kan se dig så tydligt och klart.
Din kärlek fyller alla tomma rum,
när dagen är slut.

Ett brev...

Fick ett tjockt brev med posten idag...
När jag öppnade det tänkte jag...det måste kommit fel...

I brevet låg det flera minnesbevis från Cancerfonden med information över alla fina som givit ett bidrag i mammas minne...

I samma brev låg det ett album...
Med bilder...
På den vackraste kistan...
Alla blommor...
Alla hälsningar...

Som om någon försöker förklara...
Få mig att förstå...
Att...
Allt det här är faktiskt ingen mardröm...
Det har hänt...

Ceremonin...

Minnesceremonin blev så vacker..
På morgonen när vi vaknade var det dimmigt...
Varm fuktig luft...
Vi åkte till kapellet i god tid så att barnen fick bekanta sig md miljön innan ceremonin startade.
Med barnen i varsin hand gick vi fram...
Klappade på kistan...

Där framme stod den...den vackraste kistan...
Omsluten av ett arrangemang av blommor i vitt, rosa och grönt...
Runt omkring låg kransar och andra arrangemang från släkt och vänner...
Ljus var tända lite överallt...

Kapellet var så ljust...så vackert...stämningsfullt...
Innan ceremonin drog igång lättade dimman...
Man kunde skymta himlen och solen letade sig in i kapellets fönster och lyste över kistan...

Vi spelade "What are words" med Chris Medina...E sjöng med och torkade mina tårar...
Vid avskedet spelade vi "Välkommen hem" av Thomas Di Leva...
Som avslutning blev det "Vindarna viskar ditt namn" med Roger Pontare...

Officianten knöt ihop låtarna...vävde in mammas livsberättelse...

Hela ceremonin blev ett ljust minne...
Att få träffa mammas vänner...
Se uppslutningen och kärleken från dem som känt mamma på ett annat sätt än vi barn...

Efteråt samlades vi och åt mat och pratade...
På kvällen hade vi grillfest till mammas ära...

Lördagen och söndagen tillbringade vi med att börja gå igenom mammas lägenhet.
Vad säger man?
Kändes som vi gjorde intrång...

Innan vi satte igång gick vi syskon där och pratade med mamma..
Sa...att "mamma...nu börjar vi plocka här...okej?"

Mycket minnen...dofter...som ryms i en liten lägenhet ändå...

Andra dagen kom moster dit också...
Vi pratade alla om att få något tecken...

"Mamma...ser och hör du oss nu"...

I samma ögonblick spelades "What are words" med Chris Medina på radion...

3 veckor...

Idag är det tre veckor sen du lämnade oss...
Eller...som vi sa...
Tre veckor sedan vi lät dig gå...

Undrar så hur du har det där i änglahimlen...
Jag och barnen pratar ofta om dig...
Ja, det gör vi alla...

På väg till dagis och skolan ser vi ibland några duvor...
De är bara där på morgonen...aldrig på eftermiddagen...
E och A säger "hej mormor"...och säger till de andra fåglarna att vara rädd om dig...

På fredag är det begravning...
Ber om styrka för den dagen...

Ork...

Orken är inte vad den borde.
Följde med T till Ikea idag.
När jag kom hem kändes det som jag sprungit maraton...

Imorgon har jag bokat in thaimassage. Fick det i födelsedagspresent av M, J & K.
Ser fram emot att få lossa på en massa spänningar här och där...

Kämpar på med sömnen...att försöka sova...

Väntan på ett tecken...

Telefonen ringde när vi satt och åt lunch...
Jag sprang och svarade...
Nu...nu är det nog mamma som ringer...
Hann jag tänka...innan jag hann fram...

När jag insåg att nej...
Du är ju på en lång...alltför lång resa...

Du lovade att paxa de bästa solstolarna åt oss...
Men...
Du glömde lova att skicka ett kort då och då..
Så vi...som är kvar...
Får veta hur du har det där borta...

Snart två veckor nu...
Så lång tid har det aldrig gått utan att vi har pratat du och jag...

Har så mycket att berätta...

Hör du mig?

Igår kunde vi flytta in A's grejer i hennes rum igen...
M har slitit så och gjort det så fint.

Imorgon kommer sängbotten...
Lilla A ska få en stor säng...

Idag var vi och beställde ett nytt kylskåp...
Det hade du gillat...
Plats för mycket..
Ordning och reda...

Tänker på när du var första dagen på sjukhuset och du ville att vi skulle hämta saker i din lägenhet...
Du sa;

"Det är lite stökigt...jag hann inte städa..."

När vi kommer dit är allt i ordning...förutom en obäddad säng...
I alla skåp...står allt prydligt...

Stökigt?
Nej...

Bara i allas inre...

Tomhet...

Tomheten...
Den biter sig fast...

Igår var jag i stan med C...

Vi sågs efter en lång tid...
Trots att hon är min bästa bästa C...
Var jag lite rädd att ses...

Det känns som...om...

Jag är annorlunda nu...

Vi pratar...

Jag försöker lyssna...
Men är så trött...
Så trött...

Märker hur tankarna glider iväg...

Disträ...
Svårt att koncentrera mig...

Fortfarande svårt att somna...

När jag lägger huvudet på kudden...
Då kommer tankarna...
Huvudet snurrar...
Surrar...

Inser att jag nog är rädd för att somna...

För...
Då drömmer jag...

Om mamma...

Hela tiden...

Och när jag vaknar...

Då är hon inte där...

Bara tomheten...

Som gnager...
Gröper ur mitt inre...

Lämnar ett sår...

Svider...

Dag för dag...

Måndagen den 29/8 2011

Sömnlös natt...
Ringt flera ggr till sjukhuset för att kolla hur mamma mår...

Natten var svår för henne...

Oavbrutet kräkande på tom mage...och smärta...denna hemska smärta...

Åker till jobbet...

Möte chefen och kollegorna direkt när jag kommer...
Och som vanligt...läser de av mig...ser...att något inte är som det ska...
De säger bara "ÅK!"...

Jag går in på mitt rum...

Ringer maken...kollar av logistiken...
Roddar bland mail och kollar av med kollegor om backup...
bokar flyg...

Åker hem...packar väskan...

Ringer mina älskade små tjejer och berättar att jag måste åka till mormor på sjukhuset i Borås men att vi ses till helgen...
Ringer sjukhuset och ber dem tala om för mamma att jag är på väg...

Taxi till flyget...med Stockholms långsammaste taxichaufför...

Eller är det bara jag som är stressad och vill komma iväg snabbt?

Kliver på flyget...

Träffar på en jobbleverantör...
En sympatisk person...som gör att resan går snabbt och blir riktigt trevlig...

Landar i Göteborg och får vänta nästan 2 timmar på flygbussen...

Passar på att ringa moster och berätta att mamma är inlagd.
Ringer sjukhuset och ber dem tala om för mamma att jag blir lite sen men att jag är på väg...

Drar min snabbt packade tunga väska längs Borås gator...

Uppför, uppför...mot sjukhuset...
In genom snurrdörrarna...
Läser på skyltar...
Går och går...
Fram till hissen...

Upp till E61...

Sjukhuslukten...slår mot mig när jag kommer in på avdelningen...
Rum 12...

Mamma...

Äntligen...äntligen är jag nära dig...
Kramas länge...
 
Sen följer timmar av mammas kamp...kräkningar och försök med att få bukt på illamåendet och smärtorna...
Pratar med sköterskorna...
Har aldrig sett någon må så dåligt...

Att se den man älskar lida...får mig att trasas sönder invärtes...

Hittar sjukhustets andaktsrum...

De har en bok med texter där...en för varje dag...
Läser...
Sitter...
Andas...

Moster kommer förbi...

Skönt att få kramas och dela tankarna...

Storebror kommer förbi och hämtar upp mig på kvällen...

Sitter uppe länge och pratar...

Ringer sjukhuset innan jag går och försöker sova...

Ingen ljusning än...

Tisdag 30/8-2011

Åker med storebror tidigt på morgonen in till sjukhuset...

Även denna dag är timmar av kämpande för mamma...
På eftermiddagen lyckas man dock stävja det värsta illamåendet och smärtan...och på kvällen kan vi kramas och prata lite mer...

Tar mig ut på stan någon timma för att få en stunds andrum...

Onsdag 31/8

Känns som mamma är som vanligt idag...

Pratar med läkaren efter ronden...och hon säger att det är "lite falsk marknadsföring"...
Speedad av kortisonet gör att hon uppfattas som piggare...

På eftermiddagen sover hon mycket igen...

Mamma säger...vad blanka ni är i ögonen...

Storebror och jag känner att vi måste prata med mamma...

Hur mycket vet hon själv?

Mer än vi trodde...

Vi pratar om döden...

Om mammas liv...

Lättade över att få prata...

Men...smärtsamt...att prata om det ofrånkomliga...

Torsdag 1/9

September...

Trött, trött mamma...orolig för koloskopiundersökningen som skall genomföras under morgondagen...
Laxeras och får lugnande och mycket morfin...

Vänner kommer på besök....

Mamma kämpar på.... 

Fredag 2/9

Dagen mamma fasat inför...

Koloskopiundersökningen...

Fått lugnande under natten...och mer smärtstillande...

Jag följer med på undersökningen...

Kramar, pratar, tröstar...ber om mer lugnande och smärtstillande...

Hon klarar undersökningen...

Vi pustar ut...

Hon får näringsdropp...

Framåt eftermiddagen kan jag ta med henne i rullstol ner till caféet...

Vi delar på en morotskaka och mamma njuter av att få äta...
Blundar...och somnar emellan varje tugga...
Vi kramas...sitter nära, nära...kind mot kind...och bara är...
bara hon och jag...

På kvällen kommer äntligen lillebror...

Fina, fina älskade lillebror...

Tillsammans åker vi hem till storebror...äter lite middag...

Sen åker jag med lillebror tillbaka till sjukhuset...

Han ska sova där på natten...och kör hem mig sent...

Moster och mamma sitter ute länge på balkongen där mamma tjuvröker...

Efter mamma gått bort får vi veta att hon denna vackra höstkväll ringde runt till folk...som att hon visste att det snart vad dags...att gå...

M och småtjejerna kommer ner sent på kvällen till Borås. Trötta och ledsna småtjejer som somnar snabbt efter mycket gos..

Lördag 3/9

På storebrors fantastiska initiativ ordnar vi med en grillfest för mamma på sjukhuset. Den fantastiska personalen kokar kaffe och plockar fram linnedukar och finservis. Vi barn tar med mat
och tårta och dukar och fixar...

Mamma håller hov för sina nära och kära...

Kostar till och med på sig några danssteg med droppställningen vi gemensamt döpt till Beda...

På kvällen är hon trött så trött...

Vi lyssnar till varje andetag...

Söndagen den 4/9

Mamma sover...och sover...

Gårdagen tog ut sin rätt...

Pratar med läkaren under eftermiddagen...

I början på veckan pratade man om veckor...
Nu pratar man om timmar...dagar...

Tillsammans tar vi tre syskon det svåra beslutet att ta bort mammas näringsdropp på natten...

Moster, lillebror, storebror, morbror...många besök...

Sen går alla...utom jag...

Kl. 23.40 sitter jag ensam inne hos mamma...lyssnar på varje andetag...smeker hennes lena kind...

Pussar, kramar...och då tas droppet bort...
Jag tänker...att jag borde resa mig upp...
Skrika...som i en film...
Nej!, Nej! Nej!

Det enda jag gör...är att sitta tyst...

Andas...medans tårarna faller...
Hjärtat slits sönder...

Du ligger där...

Och dör ifrån oss nu...
Bit för bit...
Medan himlen utanför...
Tyngs...av regntunga skyar...
Och inget...inget kan vi göra...
Bara vänta...
Finnas...

Måndagen den 5/9

Varje andetag är tungt...

Tung inandning...som liksom stannar upp ett slag...innan du andas ut...

För varje andetag...

Stannar alla i rummet upp...

Rädda blickar...

Oro...

På bara ett par timmar har du förändrats så mycket...

Benen är kalla...
Ansiktet sjunker ihop...slätas ut...
Näsan smalnar...

Fler bekanta kommer förbi...

Kramas...
Pratar...
Finns...

Timmarna går...

Rosslande andning...
Sköterskorna kommer med medicin regelbundet...

Regnet smattrar mot rutorna...

Sköterskorna frågar om vi vill ha ett större rum när vi är så många...

Nej...nej...säger jag...
Vi vill vara nära...
Nära mamma....
Nära varandra...

Till slut är det bara lillebror, storebror, moster och jag och B kvar...

Timme efter timme...

Mer smärtstillande...
Kramar...
Småprat...

Vi turas om att gå ut...

Hämta luft och något att dricka...
Äta...fast man knappt får i sig något...

Klockan är runt 23...

I mitt huvud säger en röst;

"Men du!...

Här sitter du och de dina och säger till din mamma...vad duktig du är...vad du kämpar"...
Klart hon inte släpper taget...ni måste be henne att gå"...

Konverserar en lång stund inne i mitt huvud...hur ber man den man älskar att gå?

Men något säger mig att jag måste säga detta till min bröder...

Vi går ut...och jag säger vad jag hört inne i huvudet...

Tillsammans går vi sen in till mamma...

Säger...

"Mamma...du behöver inte kämpa mer nu...

Vi släpper dig nu...
Fönstret är öppet så du kan flyga iväg...
Paxa de finaste solstolarna tills vi kommer...
Hälsa Cassie...och alla andra däruppe...
Vi ses igen..
Vi älskar dig..."

Vi spelar hennes favoritmusik...och ser hur hon slappnar av mer och mer...och svagt trycker våra händer..

Sittandes vid hennes sida märker man hur hennes kropp förändras mer och mer...

Blå naglar...

Jag, moster och lillebror och B går ut i sällskapsrummet en stund...

Storebror kommer springande...

Det är dags nu...

Hon ska gå...

Vi springer...springer...

Möts av hennes uppspärrade klara vackra ögon...
Hon väntade tills vi alla var i rummet...
Sen tar hon de sista andetagen med oss alla vid sin sida...

6 september kl 00.05 somnar hon in...

Vi spelar återigen hennes favoritmusik...

Gråter...gråter...skakar...
Tiden står still...
 

Går ut...

Sköterskorna tar hand om henne...

När vi går in igen är rummet annorlunda...

Kallt...
Tomt...
Det ligger någon där i sängen...
Med knäppta händer...

Mamma...

Men hon är inte där...

Fönstret är fortfarande öppet...
Tittar ut...
Molnen är på väg bort...
Säger hej då till kroppen där i sängen...

Går ut på balkongen...

Himlen lyser röd...
Står länge och andas...

När vi lämnar sjukhuset den natten...

Är himlen stjärnklar...
Luften är kall...

Någonstans därute...svävar mamma...på väg någon annanstans...

Kvar står vi syskon...

De tre musketörerna...

Mamma...hör du mig?

Jag besökte en läkare igår...
Hon sjukskrev mig...
På pappret till Försäkringskassan står det...akut sorgereaktion...

Lite mer än en vecka har gått...
En evighet...
Vet inte hur många gånger jag lyft luren för att ringa...
Och berätta för dig...
Om allt som hänt den senaste tiden...
Hur ofattbart svårt det är att förstå och att ta till sig...

Jag saknar dig så jag går sönder...
Det gör så ont...

Att aldrig mer få höra din röst...
Att aldrig mer få krama dig...
Aldrig mer få höra ditt skratt...

Igår var det 5-årskontroll för A...
Hon växer så det knakar...111 cm nu...
Lilltjejen är inte så liten längre...
Men alldeles för liten för att inte ha sin mormor kvar...

Ikväll frågade hon;

"Mamma, kommer vi få en ny mormor nu?"
"Nej, svarade jag...ingen kan ersätta mormor..."
"Men mamma...man kan väl inte vara utan en mormor heller?"

E...hon trivs fint i skolan nu...
Stora lilla E...
Hon säger att hon visste hur det skulle gå...
Vi pratar mycket...fäller en tår...
Kloka, kloka E...

Lyssnar på "Visa vid vindens ängar"...
Mamma...den du lärde mig som liten...minns du?
En visa jag och barnen sjungit tillsammans sen de var riktigt små...

Imorgon är det fredag här på jorden...
Fredagsmys...
Fina, fina svärmor, M's syster och bror med fru och barnens fina kusiner kommer förbi...
Jag har visst fyllt år...
Blev så fint firad av storebror med familj, lillebror och moster med familj förra helgen...
Kom på mig själv att leta efter dig bland de andra i soffan...

Det går inte in...

Igår fick jag en fantastisk bukett av en leverantör på jobbet...
Idag låg det en ängel i brevlådan...

Så många tårar...från folk som aldrig mött dig...
Så många kramar...
Så mycket omtanke...

Men det går inte in...

Godnatt mamma...
Nu ska jag försöka sova...
Kramar din kudde..ser du det?

Din Linda

Ödets karavan...

"Likt ett blomblad för vinden, färdas jag på livets våg...

En färd som är ömsom hög, ömsom låg...

Ibland är det stiltje, ibland orkan...

Jag är en i ledet i ödets karavan..."

Skrevs av mig den 8/8-1997

Årstiderna

Jag blundar och hör regnet falla...
Droppar...
Vackra, våta, kalla...
Vandrar på en ödslig strand...
Ingen båt i hamn...
Piskande vind...
En kvarglömd boll...
Ett trasigt parasoll...
Sommaren...
Vart tog den vägen?
Hösten kom fort...
Regnet drar bort...
Solen letar sig emellan molnen...
Vinden mojnar...
Går hemåt...
Träden i parken ser ut att le i sina färgglada skrudar...
Från lekparken hörs glädjefyllda ljud...
Stressade kvinnor och män...
Alla på väg någonstans...
Vart?
Hem?
Hösten gör konstiga saker med människan...
Livet går...
Dagar och månader blir år...
Hösten blir till vinter och vår...
Alla förändras...
Årstiderna består...

Varför?

Minns att jag var en 4 år kanske...frågade...vilka är det på bilden mamma?

"Det är du och jag"...

Bilden säger så mycket...

Dina ögon...

Kärleken...

Min nöjda min...

Varje dag spelas gamla minnen upp som en film...

Saker du alltid sa...

 "Mammas lilla docka"...

"Glöm inte..."

Jag går sönder...slits i tusen bitar...

Av saknad...

Av längtan...

Varför?

Jag kan inte förstå,
att jag aldrig får se dig igen.

Lång dag

Valt den vackraste kistan...
Varit i mammas lägenhet...
Stått länge och luktat på mammas kläder...
Hur länge sitter doften av den man älskar kvar?

Vindarna viskar ditt namn

Timme efter timme...dag för dag...

Satt vi där...och lyssnade till dina tunga andetag...

Till slut fick vi be dig släppa taget...vi fick be dig att gå...
Säga...att vi finns kvar här och vi vet att du har kämpat så...

Vi samlades omkring dig...såg dit hjärta sluta så...
Mamma glöm aldrig att vi älskar dig så...

Natten till tisdagen den 6/9-2011 kl. 00.05 somnade mamma in...

Här och nu..

Allt kan förändras över en natt...över en dag...
Mamma är mycket sämre.  Jag åkte ner i måndags, ett beslut jag är så innerligt tacksam över nu...
Har aldrig sett någon så dålig...

Stand-by

Pratade med mamma igår...och idag...
Ikväll lät hon så mycket tröttare än tidigare...
Har inte fått behålla maten sen i fredags...
Jag ringde sjukhuset för att rådgöra...
De tyckte hon skulle komma in direkt...
Ringde storebror som bor nära mamma och han  åkte dit direkt och körde upp henne...
Nu ligger hon inlagd med dropp och smärtstillande...

Hoppas hon kan hämta lite krafter nu inför alla provtagningar som komma skall denna veckan...

Jag står på stand-by-läge hela tiden...

Beredd att packa väskan och åka direkt...
Om allt håller sig stabilt åker jag ner som planerat på onsdag efter jobbet för att vara med på koloskopin på torsdag...
Om något förändras innan dess åker jag på stört...

Carpe diem...fånga dagen...

Planerar...men har hela tiden en plan B...

Fått undanstökat mycket denna helgen...

Lilltjejens golv är snart på plats...
Lite lister och småfix och sen kan vi beställa sängbotten ställa in allt det andra igen...
I stora tjejens rum är det lite lampor och fina krokar som ska upp...
Och sen ska jag köpa de där fina porslinsknopparna till deras garderober som jag kollat in...
Rensat uteförrådet...slängt kopiösa mängder skräp...

Varit på Östermalma med makens släkt...
En kanonfin dag i en fantastisk miljö...

Dit åker jag gärna igen!
Skönt att komma bort en stund och låtsas att allt är som vanligt...

Allt är som vanligt...men ingenting är sig likt...

Två dagar i rad...som det känns ganska okej när jag vaknar...
Det börjar sjunka in...med vardag...skolstart...dagis...hämtning och lämning...

Roligare på jobbet...

Det börjar lossna...
Bitar som faller på plats...och får mig att se saker från ett annat perspektiv...
Tar mig tid att analysera...innan jag gör...
Inte det att jag inte är noggrann annars...
Men springer ofta och "gör" innan jag tänkt ett steg längre i processen...
Just för att "göra" är det jag är bäst på...och nog tycker är roligast...

Sen sommaren...är allt som vanligt...men ingenting är sig likt...

Motsägelsefullt?

Mmm...
Vet inte...men känns som att jag landat...i att det är okej att skynda långsamt ibland...
Analysera och reflektera...tycka...tänka...
 

Mamma lät trött idag igen...

Magen är inte snäll mot henne...

Funderar mycket på om det syns något på henne nu...

Kan man se?

När min gamla morfar var sjuk...då fick han en annan blick...

Huden antog en annan ton...

Nu nalkas en ny helg...
Får vara tillsammans med familjen igen...
Ett barnkalas även denna helgen...men bara ett ;)

Fixa klart lilltjejens rum...

Blir galen på alla grejer överallt...
Ett under att jag inte exploderat av all röra...

Vardagen blandas med många tankar...

Minnen...

Framtid...

Livsglädje..kontra sorg och rädsla...

Vi är bara människor...

En evighet?

Från att ha pratat med mamma flera ggr varje dag har vi bara hörts en gång igår och en gång idag…och det känns som en evighet…

Båda gångerna möts man av en trött röst…

Man hör…hur trött, matt…grå…rösten känns…

Så annorlunda…

Nu har vi inte setts på två veckor…

Har hon förändrats något under den här tiden…?

Kan man se det man hör i telefon?

Ska ner nästa vecka. Men det känns långt kvar tills dess.

Hur det var en gång...

För första gången på flera veckor kunde jag sova mer än 4 timmar på en natt..,

Det gick bra att lämna barnen idag med. Men jag känner mina barn. Ser att min "stora" tjej- lilla älskade E anstränger sig...för att inte gråta och försöka...kämpar...är så tapper...
Och bredvid står jag...måste släppa taget för att visa att det är okej...
Att allt kommer att gå bra...bara ge det tid...
Fast jag egentligen bara vill ta med mig henne och lillasyster därifrån...

Och ja, jag vet...när jag gått har de båda ganska kul...
Men det är stor omställning för tjejerna att skiljas åt helt när de varit tillsammans i hela sina liv...

Tid, tid...ge det tid...andas...

--------------

På jobbet har det varit en riktigt bra dag idag. Äntligen lite fokus. Folk är omtänksamma...frågar hur det går...
Ena stunden känns det okej att prata om det. Nästa blir jag nästan arg...irriterad och vill bara stänga av. Glömma.

Och nästa stund känns det bara som att jag bara drömt allt...

Kommer hem. Idag hämtade maken. Skönt att slippa stressa. Men att hämta är det bästa jag vet...
Lagar middag...
Och sen är tålamodet slut...

Vännen P ringer...
Lite andrum en stund...
Vilka vänner jag har...
Så tacksam...

Men ack så lättirriterad...på minsta lilla...
Maken nattar och jag går ut en sväng...
Pratar med mamma för första gången idag...
Tidigare i veckan har vi pratat flera ggr varje dag...
Men nu behövde jag andas...
Få vara arg...
Ja...arg!

Mycket tankar på hur det var en gång...minnen...

-------------------------------------------------------------------
Vaknar...tassar ut i köket...mamma sitter på sin stol i hörnet...
Pappa är på jobbet...storebror sover...
Kryper upp i mammas knä...
Hon har den långa mörkbruna plyschmorgonrocken på sig...den med långa ärmar...
Hon sluter mig i sin varma famn...
En doft av anais anais, cigarettrök och dagens första kopp kaffe...blandar sig med doften av morgonvarm hud...
Värme...kärlek...
Andas...bara är...
---------------------------------------------------------------------------------

Tror jag ska prova det nu...

Inte krypa upp i någons knä...

Men tillåta mig själv att andas lite...

En bra dag

Vaknade och var på gott humör idag. Barnen likaså. Lämningen gick galant och det var med ett lättat hjärta jag åkte till jobbet idag.

En bra start på dagen gör det onekligen lättare att fokusera på vardagen och jobbet. Livet stannar ju inte upp...även om det känns så vissa dagar.

Tar vara på dagen och sparar leenden i mitt hjärta för att ta fram när det känns tyngre.

Skolstart och tankar

Idag var det dags för min stora tjej att börja skolan. Undrar vem som var mest pirrig...jag eller hon?
Jobbig lämning...
Men som vanligt när jag kom möttes jag av en glad tjej, balsam för mammahjärtat.

Tar en dag i taget och hoppas att det finaste fina jag har (liksom sin lillasyster förstås), ska hitta sin plats i skolans nya värld...

Varje dag spelas alla gamla minnen upp som en film...

Tänker på min egen skolstart och saker du alltid säger...

 "Mammas lilla docka"...

"Glöm inte..."

Tack och lov...Du är fortfarande här...
Jag som normalt ser positivt på det mesta...

Jag tror inte längre det finns någon utväg...och då har det bara gått en vecka sen vi fick domen...metastaser i levern och lymfkörtlarna...

Hur kan jag ens tänka så? Att du snart inte finns här?

När jag mer än allt annat hoppas just det...
Att allt det här bara är en mardröm...

"Var rädd om dig"...säger du ofta...

Hur då tänker jag? Jag går emot min egen vilja varje dag...lämnar barnen på dagis/fritids...
Ständigt detta dåliga samvete...känslan av otillräcklighet...

Mot dig, mina barn...familjen, vännerna...mot alla de jag älskar...

vet de verkligen hur mycket de betyder?

Även när jag går sönder...är arg, ledsen...och inte orkar säga, göra allt det där jag borde?

Är hopplöst trött på dagen...och när kvällen kommer är det som om alla spår av trötthet är borta...

Då väller tankar och känslor fram...utan begränsningar... utan nåd...

Men mitt i allt ligger skrattet ändå nära...
För jag har tur...jag har världens finaste familj, vänner och kollegor...
Som mitt i allt det mörka...
Lyfter mig...om så bara för en liten stund...
Och det är det som gör att jag orkar...som gör att jag kan sova om inte länge så i alla fall en stund...

Väntan på vad?

Mamma ska till onkologen den 7/9 kl. Då åker jag ner dagen innan så jag kan vara med. Tiden här emellan ska man ta fler prover...när nu kirurgen hör av sig...magnetröntgen och koloskopi etc...

Kort stubin...dåligt tålamod....

Barnen...vad ska jag säga till dem...
Hur ska man kunna förklara ngt man inte själv kan greppa...
Idag sa de att "jag vill också vara död när Cassie är död"...mammas hund som dog i cancer...

Hur ska de då ta det när vi berättar om mamma (deras mormor)?

Solig morgon

Somnade sent igår...men när jag slog upp ögonen kändes det rätt okej ändå. Sol ute...blå himmel och fullbokad agenda.

Har precis varit iväg på dagens första kalas. Nu ska vi strax cykla iväg till det andra och två timmar efter det bär det av till det tredje och sista. Tror alla vi tjejer komma somna gott ikväll ;)

Helgbestyr

Tar sovmorgon. Barnen vill äta vid Tv'n. Kämpar inte emot. Äter och läser morgontidningen i lugn och ro...

Efter frukosten tar vi bussen till närliggande köpcentrumet för inhandling av höstens förnödenheter. Skor, kläder, presenter till alla kalas i augusti-september.

Utan att överdriva...

Barnen är lika fantastiska som vanligt...

Att ha med dem i en affär när man är ensam är i regel enklare än om vi alla åker...magiskt...
Hittar det vi ska ha och åker hem...besöket tar max 1,5 timme...

Lunchen blir en salig blandning men alla är belåtna.

Sen blir det röjande och småfix mest hela dagen. Gör pizzadeg på kvällen, lilla blandar ihop degen med lite assistans från mig och jag  förbereder alla ingredienser...sen får tjejerna fri lejd att fixa pizzor till oss tre. Blir kalas. Inget spill ens på golvet....vad det kan förändras på bara en sommar...

Älskade ungar...

Mitt tålamod är mindre än vanligt...
Blir irriterad för ingenting...
Mycket kramar...mycket kärlek...
Tror de fattar mer än jag tror...
Men vill inte säga något till dem före vi pratat med onkologen...då vi förhoppningsvis vet mer om behandling...vad man tror...

Pratar med mamma...hon har mer ont idag...

Är det så här det ska vara nu?
Hoppas man kan hitta ett sätt att lindra smärtan...

När allt förändras

Dagarna fram tills nu kantas av sömnlösa nätter...
Pratar med mamma på förmiddagen efter att ha varit i Nynäshamn...
Lång restid dit och tillbaka till kontoret...leder till många tunga tankar....och tårarna faller...

Finner en vacker vacker ängel i en affär jag går förbi...
Den ser på mig...hur kan man motstå den då...
En skyddängel...

Tiden fram till nu kan beskrivas med så många ord...lång väntan...ovisshet...rädsla...sorg...förtvivlan...hjälplöshet...

Hur långt tid får vi tillsammans? Kommer de kunna göra ngt alls?

Vem ska jag ringa sen på vägen från jobbet? Vem vill lyssna på vilka roliga saker barnen sagt och gjort och skratta tillsammans med mig nu?

Utanför cancerbubblan fortsätter livet...

Där de andra säger..."vad stark du är"...
Ser de inte?

Att... Hjärtat värker...magen värker...

Hur ska man vara ett bra stöd när man bara vill skrika rätt ut?

När man går sönder...bit för bit...i vetskapen om att ngt äter upp ens mamma inifrån och för varje bit den tar...tas en bit ifrån mig...från oss alla runtomkring...