Skrapar man på ytan...

...vad hittar man där inunder då?

---------

Var hos kuratorn i torsdags...
Pratade om det jag drömt...
Att det på något sätt...
Känns som att den där hemska andnöden gett med sig...
Vi kommer träffas en gång till för uppföljning efter mammas urnsättning...

---------------------------

Vet inte hur det kommer kännas då..
Men just nu känns det som att då...
När mammas sista önskan...
Om att få komma till havet...
När den är uppfylld...

Då...
Då har vi fullföljt vårt löfte...vårt uppdrag...

Mamma...
Är det då?
Är det då...vi inser att du är borta?
För alltid...

-----------------------

Det har varit en ganska bra vecka...
Vissa stunder har allt känts som vanligt igen...


Folk frågar...
Hur det är...
Och när dagarna var så bra som denna veckan...
Svarar jag...som det är...
Att det varit en ganska okej dag...

Men...

Skrapar man på ytan...
...vad hittar man där inunder då?

----------

Livet går vidare...
Oavsett vad...

Bubblan spricker...

Men...
Ersätts av en ny...

Fortfarande skör...
Trasig...
Som ett ständigt svidande skrubbsår...

------------------------

Längtar...
Saknar...
Precis lika mycket...

Men...
Tvingar mig själv att greppa...
Det där halmstrået...
För att stanna kvar över ytan...

Rationell...
Stark...

Ja...
På ytan...

Men...

Ser de inte?

Att... Hjärtat värker...magen värker...
Syns det inte utanpå?
Att jag går sönder?
Vill skrika rätt ut...

Måste orka...
Måste orka...

Men...
Kort stubin...dåligt tålamod....

Saknar dig mamma och tänker på när jag var liten...

"Vaknar...tassar ut i köket...du sitter på stolen i hörnet...
Kryper upp i ditt knä...
Du har den långa mörkbruna plyschmorgonrocken på dig...den med långa ärmar...
Du sluter mig i din alltid så varma famn...

En doft av anais anais, cigarettrök och dagens första kopp kaffe...blandar sig med doften av morgonvarm hud...

Värme...kärlek...

Andas...bara är...
----------------------------------

Jag kan inte förstå...
Att jag aldrig får se dig igen....