Skolstart och tankar

Idag var det dags för min stora tjej att börja skolan. Undrar vem som var mest pirrig...jag eller hon?
Jobbig lämning...
Men som vanligt när jag kom möttes jag av en glad tjej, balsam för mammahjärtat.

Tar en dag i taget och hoppas att det finaste fina jag har (liksom sin lillasyster förstås), ska hitta sin plats i skolans nya värld...

Varje dag spelas alla gamla minnen upp som en film...

Tänker på min egen skolstart och saker du alltid säger...

 "Mammas lilla docka"...

"Glöm inte..."

Tack och lov...Du är fortfarande här...
Jag som normalt ser positivt på det mesta...

Jag tror inte längre det finns någon utväg...och då har det bara gått en vecka sen vi fick domen...metastaser i levern och lymfkörtlarna...

Hur kan jag ens tänka så? Att du snart inte finns här?

När jag mer än allt annat hoppas just det...
Att allt det här bara är en mardröm...

"Var rädd om dig"...säger du ofta...

Hur då tänker jag? Jag går emot min egen vilja varje dag...lämnar barnen på dagis/fritids...
Ständigt detta dåliga samvete...känslan av otillräcklighet...

Mot dig, mina barn...familjen, vännerna...mot alla de jag älskar...

vet de verkligen hur mycket de betyder?

Även när jag går sönder...är arg, ledsen...och inte orkar säga, göra allt det där jag borde?

Är hopplöst trött på dagen...och när kvällen kommer är det som om alla spår av trötthet är borta...

Då väller tankar och känslor fram...utan begränsningar... utan nåd...

Men mitt i allt ligger skrattet ändå nära...
För jag har tur...jag har världens finaste familj, vänner och kollegor...
Som mitt i allt det mörka...
Lyfter mig...om så bara för en liten stund...
Och det är det som gör att jag orkar...som gör att jag kan sova om inte länge så i alla fall en stund...